asplundjohanna!

"Jag orkar liksom inte ens lämna huset"

Torsdag 05:56, jag kunde inte andas, ångest. Ångesten tog över hela kroppen, jag kände tårarna tränga sig fram, shit nej inte nu. 

Jag gick ner till pappa, och grät. Jag kunde inte gå till skolan, bara tanken på att klä på sig och fixa iordning sig, le och vara "glad" under en hel dag, jag kunde bara inte. 

Detta var klockan 06:00 på morgonen, jag gick upp till mitt rum och försökte somna om trots att jag fortfarande grät, tillslut somnade jag och vaknade igen klockan 11:00. 

Pappa skulle åka och simma, han frågade om jag ville följa med, jag tänkte säga ja men då kom ångesten tillbaka igen och jag sa "jag orkar liksom inte ens lämna huset" medan tårarna långsamt rann ner för mina kinder igen. Jag kände mig så ensam, svag, liten.

Vid ungefär denna tiden fick jag även frågan om jag ville jobba, fredag-söndag klockan 10.30-ungefär 19:00, dum som jag var så tackade jag ja. Jag klarade det ju, men alltså denna helgen har varit ungefär den jobbigaste på länge, jag har känt mig död, och inte för att det var fysiskt ansträngande utan för att det var psykiskt ansträngande. Det var svårt att le, det var svårt att skratta och det var svårt att låtsas vara glad och skämtsam. 

 

Man är inte svag för att man vågar visa sig sårbar, tvärtom nästan, man är stark och otroligt modig om man vågar visa sig sårbar för alltså det är svårt.

Det är svårt att visa upp sin sårbara sida, våga visa när man gråter, våga säga sina tankar högt, det är modigt att våga det, men det är svårt. 

Jag har alltid försökt dölja hur jag har mått, inte för att jag tror att jag kommer tynga ner andra med mina känslor, utan för att jag själv har blundat för mina känslor och tankar, jag har skjutit ifrån mig de för jag har inte tänkt att det har varit en big deal. 

Men jag insåg i helgen att, shit, jag kan inte ens le utan att känna tårarna bränna bakom ögonlocken, jag kan inte skratta utan att känna mig helt tom inombords. 

 

Vi måste prata mer om detta, det är så jäkla viktigt, och om du känner igen dig i det jag skrivit, du är inte ensam, och jag hoppas att jag inte är ensam. Ta hand om er själva, för om ni inte tar hand om er själva kommer ni inte kunna ta hand om någon annan heller. 

Jag har alltid fokuserat på andra framför mig själv, och det har lett till detta, jag kan inte längre blunda för mina problem, jag måste ta hand om mig själv och ni måste ta hand om er!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas